loader image

Med inspiration från sägnerna om Dal-Brita skapar Erika O’Neill dansföreställningen “BRITA!

Brita “Dal-Brita” Hansdotter

Tuffaste tjejen på bruket

(se artikeln i sin helhet på: Arbetarbladet.se)

 Varenda människa i Sandviken har hört talas om Dal-Brita. Men vem var hon egentligen, denna mytomspunna kraftkvinna?

Hon är utan tvivel en av de mest kända gestalterna i Sandvikens korta historia. Ändå vet man inte särskilt mycket om Brita Hansdotter från Gagnef och det är inte så lätt att vaska fram sanningen bland alla skrönor och legender.

När konsul Göransson gjort sin lyckade bessemerblåsning i Edsken 1858 började han fundera på var det nya järnverket skulle ligga. Till slut valde han den vattensjuka vildmarken mellan den nya järnvägen och Storsjön och den 14 mars 1862 satte man igång. Träd fälldes, jord schaktades och de första verkstäderna började byggas.

Järnverkets maskiner skulle drivas med turbinkraft och till detta behövdes en jämn tillgång på rinnande vatten. Så samtidigt med allt annat började man gräva en tre kilometer lång kanal från Jädraån till det blivande stålverket. Enbart kanalbygget sysselsatte 300 man – och två kvinnor. Det var Dal-Brita och hennes dotter Anna Brita.

Femtio år senare noterade konsulns sondotter, Sigrid Göransson, att Dal-Brita ”sköt sin skottkärra som den starkaste karl, först vid kanalen, sedan i verket där hon till sist transporterade ved till ångpannorna. Dessemellan kokade hon kaffe och sålde.”

Sigrids text är nästan den enda källa vi har när det gäller Dal-Brita förutom kyrkböckernas korthuggna anteckningar och ett par noteringar i Sandviks arkiv som bekräftar en del av påståendena.

 

Det berättas ibland att Dal-Brita och de andra kanalgrävarna bodde i jordkulor men det låter nog lite värre än det var. Det är sant att en del av Sandvikens första bostäder delvis var ingrävda i jordmassorna från kanalen. Men i övrigt bestod de av timmerstockar och plankbitar och var utrustade med fönster, dörrar och skorstenar.

 Dal-Brita ansågs vara mycket morsk av sig och hade tydligen rejält med muskler under blusen. Om någon av hennes gäster vid den enkla kaffeserveringen krånglade med betalningen så greppade hon resolut tag i hans nacke, kastade honom till marken och plockade fram pengarna ur hans fickor.

Dal-Brita blev också bruksortens första barnmorska och när en smittkoppsepidemi bröt ut i Sandviken 1866 fungerade hon både som sjuksköterska och ambulans.
En primitiv sjukstuga hade i all hast ordnats där två medicine kandidater gjorde vad de kunde för att lindra plågor och rädda liv. Vid ett tillfälle vågade ingen av de församlade karlarna röra en arbetare som drabbats av smittkoppor. Det berättas att Dal-Brita då slängde upp mannen på ryggen och bar honom till sjukstugan.

Brita var född i ett soldattorp den 15 april 1821. När hon var tio år gammal dog hennes far och fyra år senare blev hon lillpiga på en gård i Husby socken. 1837 kom Brita till Ovansjö men redan året därpå gjorde prästen en notering att hon ”gått bort utan att någon vet vart”.

Några år senare dök hon upp som piga i Urfors nära Järbo där hon gifte sig med den femton år äldre bonddrängen Jan Fredrik Lindberg. Paret flyttade därefter till Kungsgården där dottern Anna Brita föddes.

Familjen utökades med sonen Jan Erik strax innan Dal-Britas man avled på sommaren 1852. Något år innan hade Britas 76-åriga mamma flyttat dit från Gagnef så den nyblivna änkan hade nu tre familjemedlemmar att ansvara för.
Fem år senare födde Brita ytterligare ett barn. En oäkta – som det hette på den tiden – dotter som döptes till Carolina.

Det är nu som Dal-Brita enligt skrönorna skulle haft en krog i Jädran och arbetat som rallare vid järnvägen. Men faktum är att hon enligt kyrkböckerna inte flyttade från Kungsgården till Högbo församling – som Sandviken då tillhörde – förrän i november 1865. Och då stod både järnvägen och kanalen färdiga för länge sedan.

Det behöver ju inte betyda att Dal-Brita inte var med och grävde kanalen genom Sandviken. Men det kanske är troligare att hon var med när det lilla vattenmagasinet byggdes 1869 – det som i dag kallas Dal-Britas damm.

De räkenskapsböcker som förvaras i Sandviks företagsarkiv bekräftar att Brita var anställd vid järnverket. Under tre månader på vintern 1868-69 gjorde hon femtio dagsverken som vedskjutserska. En syssla som gav henne en riksdaler per dag.
Året därpå insjuknade Dal-Brita i tyfus. Hon dog den 15 april 1870, samma dag som hon fyllde 49 år.

Ett par decennier senare emigrerade hennes båda döttrarna till Amerika med sina familjer. En av dem blev 1918 mormor till den amerikanska operasångerskan Blanche Thebom som i många år räknades som en av världens främsta mezzosopraner.

Miss Thebom uppträdde vanligtvis på Metropolitan i New York men gjorde ett gästspel på Stockholmsoperan 1950 och passade då på att besöka Sandviken där hon gav en bejublad konsert i Valhalla. Världsstjärnans popularitet blev inte mindre när hon på felfri svenska berättade att hon tolv år tidigare besökt Sandviken med sina föräldrar. Och att hon då lärt sig både dansa hambo och sjunga “Jänta å ja”.

Texten är ursprungligen skriven av Ulf Ivar Nilsson och publicerades 8 april 2014 12:54 på Arbetarbladet.se 

 

BRITA!

Ursprungligen en dansfilm, “BRITA: Blod, Svett & Stål” med inspiration från sägnerna om Dal-Brita och amerikansk show-brottning (wrestling) men nu omarbetad till en dansföreställning. Erika O’Neill har skapat dansföreställningen “BRITA!” för information och biljletter klicka på länken.

Den här sidan använder kakor (cookies) för att ge dig den bästa upplevelsen av sidan. Genom att fortsätta använda denna sida accepterar och godkänner du användandet av dessa kakor (cookies).